Jag känner mig väldigt i obalans, vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Ena stunden vill jag vara social och umgås med nära och kära, nästa stund vill jag bara vara ensam. Ibland vill jag prata, berätta för hela världen hur jag mår, hur jag känner, hur jag tänker, hur jag ser på framtiden, vad jag har förförväntningar. Nästa ögonblick vill jag inte dela med mig av något till någon. Detta gör att jag känner mig väldigt splittrad, ensam, och ofta väldigt ledsen. Tänker ofta att "ingen förstår" Den som inte gått igenom något liknande kan inte föreställa sig hur det är att under ett helt år se en av de personer som står dig närmast i livet tyna bort tills det inte finns något kvar. Så mycket energi som gått åt till att hoppas,hoppas,hoppas tills det inte fanns något att hoppas på. Sista dagen som bara var för tre veckor sedan, känns å ena sidan som igår, å andra som för en hel evighet sedan, satt jag vid min pappas säng , höll honom i handen och försökte lugna honom så gott det gick. Det är inte konstigt att jag känner mig som jag gör nu. Jag känner mig "hurt".Har fortfarande båda fötterna på jorden och förstår att detta måste vara en del av det jobbiga som måste gås igenom, vem hade trott att det skulle vara lätt? Det kan bara kännas så hopplöst och meningslöst. Jag vet att saken inte blir bättre av att jag jobbar så mycket som jag gör nu. Skulle behöva en hel evighet utan några måsten, tider att passa, krav etc och bara finna mig själv...
5 kommentarer:
Kanske du borde sjukskriva dig en tid, berarbeta sorgen i lugn och ro. Själv blir jag tokig av att inte göra något och det är då tankarna kommer fram. Men det kanske är bättre att ha en intensiv tid med bara tankar, jag vet inte, jag hade tyvärr inte möjligheten att välja när det hände mig. Kramar.
Det är inte konstigt att du känner som du känner. Det vore ju mer "konstigt" om du "levde" som vanligt. (Hoppas att du förstår hur jag menar och inte missuppfattar det jag skriver)
Du måste ge det tid och bearbeta det som hänt men även det som varit. Jag tror inte på att fly genom att tex resa bort, vara helt sjukskriven etc. Jag tror mer på att möta sorgen och det som är jobbigt, för hur jävligt det än är så måste du igenom det. Du kanske kunde gå ner lite i arbetstid iaf men som sagt inte helt. Då kommer du ha för mkt tid till alla tankar och det är nog inte så bra....
Åhhh jag önskar verkligen att jag kunde säga ngt som hjälpte.
Även fast jag inte kan förstå hur du känner så vet jag trots allt hur det är att känna ensamhet, splittrade tankar....man vill vara ensam samtidigt som man vill prata...Bär ju själv på en stor sorg även om det inte kan mätas med din!
Många många kramar
Sorg är verkligen en process, som alla går igenom väldigt olika. Men oundvikligen måste gå igenom.
Tänker på dig, och hoppas att du tar hand om dig, och gör det som du mår bra av just nu.
Kramar
Låt dig känna allt som du känner och låt känslorna hoppa omkring. Dina nära kommer förstå. GÖr bara det som känns rätt för stunden.
Degt finns inget rätt. Det finns inget fel.
(Ser att du fått på dig ett red string, det kommer i allafall skydda dig från The Evil eye!)
Kram
stina
Jag tror att det är viktigt att få känna som man känner, att leva i nuet. Jag känner så här just nu och det är ok. Sen när det kommer en ljusning kan man försöka ta vara på den om man orkar, njuta av att känna så för stunden. Det är okej att det går ner igen efter ljusningen. Du måste få den tid du behöver, det är det enda måstet i en sådan här situation. KRAM på dig vännen!
Skicka en kommentar