För tre månader sedan trodde jag aldrig att jag skulle kunna känna glädje igen, knappt att jag skulle överleva det hemskaste som då var på väg att ske. Att föreställa sig en tid efter "det" var otroligt svårt, om inte omöjligt. Jag är ofta ledsen, jag tänker mycket på det och den hemska tiden som tvingades genomlidas flera gånger varje dag, jag saknar min pappa något otroligt och kan inte förstå att jag aldrig kommer att få träffa honom, prata med honom, se honom igen...Tiden har gått så fort, varit i Indien, firat födelsedag, jul på Hooks etc allt känns väldigt luddigt och avlägset, antar att alla reagerar olika och att man genomgår olika stadier. Höga berg och djupa dalar, tror att jag förändrats ganska mycket som person. Kan känna mig bitter på oväsentligheter och mer krävande mot min omgivning. Känner också en annan respekt för livet, när någon som står en väldigt nära plötsligt är borta känns det som att inget annat spelar någon roll, ingenting är lika viktigt...jag försöker uppskatta varje dag och stund som jag känner mig uppåt och glad! De små materiella sakerna och ytligheterna som piggar upp må vara just materiella och ytliga men visst piggar de upp!
Nu ska det bakas Grahamsscones lagom till dess att käraste kommer hem från träningen (blev inget Body Combat men 45 min på "step-styrke-maskinen" framför The Hills, inte illa det heller;) och kollas på Lost, har jag berättat att jag besatt på den serien!?? Otippat, var riktigt skeptisk till att börja med...men nu I LOVE it!
2 kommentarer:
Lost följde jag slaviskt i början, första säsongen var så bra,andra hyfsad, nu ser jag inte alls. Håller den verkligen fortfarande måttet?
Olyckssyster: Har precis börjat på tredje säsongen och jag är verkligen fast, förstår vad du menar...vill bara ha svar på alla frågetecken hihi! Så otroligt vackra miljöer, har två vänner som var på Hawaii i somras och deras bilder därifrån är identiska, skulle hemskt gärna åka dit !;)*
Skicka en kommentar