tisdag 16 september 2008

Tankar i nuet...

Känner mig lite piggare och mer uppåt nu men har varit ledsen och orolig. Tiden går så fort, känns som om den skyndar mot det orfrånkomliga. Har varit lugn och positiv den senaste tiden men ibland kommer det som håller på att hända i kapp, det blir så påtagligt och det är så svårt att veta vad som är det optimala att göra nu, kommer jag att ångra något när det redan är försent? Väldigt otrevligt, älskar hösten tycker att det är den absolut mysigaste årstiden men är samtidigt livrädd för att tiden ska gå för fort, vart tog sommaren vägen? Tänker så mycket på hur det kommer bli, hur jag kommer att klara av det, hur man överhuvudtaget ska kunna överleva!?? Usch...måste försöka leva i nuet och inte tänka på hur morgondagen ser ut...

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jag skulle vilja säga något så klyschigt som att tiden läker alla sår, men det känns inte som att det alltid är sanningen. Däremot ska man ha sin tid för sorg och berabetning för att kunna se tillbaka på tiden som varit och finna glädje i den när det är som svårast. Krama

Mademoiselle Blueberry sa...

Olyckssyster: Thank u sötast...i bland räcker det att känna / veta att man inte är "ensam" här i världen! Blir så stor fokus på just en person...kanske inte så konstigt! stoor kraam till dig!

Anonym sa...

Gumman.. Låter som du håller på att gå igenom en av mina värsta farhågor.. Jag är ledsen för det, vad det nu än är.. Vill inte vara framfusig eller frågvis då jag förstått att du inte vill prata om vad som händer. Det är som du säger, att det är lättare att gå igenom svårigheter när man har någon som har upplevt något liknande som stöd, någon som vet hur man känner. Då känner man sig lite mindre ensam här i världen, och det känns oftast en gnutta tryggare. Jag skickar dig tusen STYRKE-Kramar och hoppas att du finner den styrka som behövs för att gå vidare och leva och njuta av det fantastiska liv som du har framför dig. Jag är övertygad om att du kommer få det bra när det värsta är över. STOR KRAM

Mademoiselle Blueberry sa...

Mary: Tack för omtanken!!! Det är väldigt overkligt och deppigt men försöker hålla skenet och positiviteten uppe. Förstår ju inte liksom...stor kram och tack igen för dina uppmuntrande ord!:)*