I väntan på vadå?

Måndag, ny vecka, nya förhoppningar, nya förväntningar. Mitt humör är inte utav denna värld, så upp och ner. Känns väldigt otrevligt att inte känna att jag inte kan lita på mig själv till 100%, tänker väldigt många dumma onödiga tankar. Känns konstigt. Vet liksom varken in eller ut, vad är det som är fel, vad är det som får mig att känna mig som jag gör. Varför kan jag inte bara vara lugn och inte vandra runt som en tidsinställd bomb. Ledsamt. Tänker mer och mer i banorna att det INTE är konstigt om jag inte klarar av att fixa sådana här situationer helt själv utan kan behöva lite hjälp på vägen...det är upp till mig och jag känner att jag verkligen VILL känna mig lugnare och mer tillfreds. Det är mer än att jag känner en enorm saknad över min pappa, hela min värld har hamnat i gungning och jag måste se till att göra något åt det. NU.

I nästan ett år har jag stängt av mig själv och nu ramlar allt tillbaka på mig, mini-pepp på rätt väg:

* Nytt träningskort på Sportlife Exclusive införskaffat på lunchen, träning sägs vara positivt för välbefinnandet, tvekar inte en sekund på detta.
* Ser verkligen framemot Indien, är övertygad om att det kommer göra gott med en ordentlig paus.
* Jag har insett att det inte är konstigt att be om hjälp, man kan inte alltid fixa allting helt själv.