. La Fleur kan inte förstå...

...varför allt ska kännas så svårt ibland! Tack, Tack, Tack för era uppmuntrande och värmande ord, de piggade/piggar verkligen upp en ledsen LaFleur! Att det bara ska vara så otroligt jätte svårt att ta till sig positiv kritik är för mig ofattbart! Så fort något negativt nämns sugs det fast och fastnar inne i mig och ältas till förbannelse. Det är så hemskt att så mycket tid och energi kan gå åt på att känna sig misslyckad, ledsen och mindre bra när allt igentligen är jätte bra. Det är ju inte det att jag inte "förstår" att jag har det bra och inte är tjockare fulare mer misslyckad än någon annan, men ändå kan jag när jag är som mest nere inte tänka mig en enda person som möjligtvis skulle kunna vara sämre. Det spelar ingen roll vad man har, var man bor, vad man tjänar, vad man presterar, hur man ser ut, vilka möjligheter man har etc,etc,etc om man inte är nöjd. Detta ältar jag med A (som tack och lov verkar ha allt tålamod i världen med mig) varje vecka. Jag vill inte ha sådana krav på mig själv jag vill bra vara nöjd och tillfreds, inte känna dödsångest om vågen visar +0,5 kg inte vara så otroligt självkritisk eller känna tendenser till utbrändhet. Jag hatar att jag känner som jag gör, presteraren inom mig säger att jag måste lösa det här NU, så här kan jag ju inte känna etc, ond cirkel, det blir bara ännu värre...

Sötaste Olyckssyster tipsade om "Duktighetsfällan", låter absolut som något jag måste läsa, än en gång tack för omtanken alla sötaste sötisar!